Har jag för höga krav?

Hej!

Jag är gift sedan 3 år och har varit i förhållandet 7.5 år. Jag har kommit i en kris! Vårt till synes perfekta relation håller på att krackelera. Jag mår skitdåligt! Min man är den absolut bästa maken man kan önska sig... Han är omtänksam, älskar barn (vi har dock inga), vi har samma värderingar och många gemensamma intressen. Vi kan ha roligt ihop, han ger mig frihet och är inte svartsjuk. Ändå fattas det något! Varför är jag inte nöjd ;-(?? Vad är det för fel på mig..??? Jag kan inte tända på honom och har faktiskt inte kunnat det någonsin! Varje gång vi har någon sexuell aktivitet (vilket inte är superofta) känner jag till att börja med en motvilja, sedan måste jag börja fantisera för att kunna få ut något av det. Detta medför att jag inte är helt närvarande i själva akten och att det på det hela taget blir rätt tråkigt! I början av relationen hade vi dessutom massor med problem som berodde på att jag hade vestibulit och senare också depression och de två fysiska åkommorna var ju behändiga att använda som orsaker till det otillfredställande sexlivet. Ska väl tilläggas att vi gick på sexterapi i ett halvår. Jag tyckte dock inte att det hjälpte mig så mycket. Den typen av sex tycker jag är skittråkig! Men trots allt har jag hela tiden trott att det skulle växa fram något med tiden och att det skulle bli bättre så snart jag blivit frisk. Hmm nu är jag frisk men inte blev det något bättre precis. Samma motvilja är kvar. Kan verkligen attraktionen växa fram??? Jag börjar tvivla! Jag har börjat fundera på skilsmässa. Det är förstås svårt med tanke på alla de goda egenskaper han har, men jag har kommit på mig själv med att irritera mig på honom för helt ovidkommande saker. Det känns som vi inte har något gemensamt projekt heller. Vi har som sagt inga barn och huset vi köpte för två år sedan hatar jag. Det känns som han vill ha barn men jag vill inte, orsaken kanske är att jag är rädd att ytterligare binda mig. Jag börjar känna mig fängslad i mitt liv! Trots att det till synes inte finns någon anledning. Är jag dum i huvudet om jag vill lämna honom?

Ska väl säga att jag träffat en kille som jag förälskat mig i, ett förhållande med honom är troligtvis helt stenkört eftersom han bor i Holland och har både fru och nu ett barn, men han rörde till det rejält i mitt liv kan man säga. Innan jag träffade honom hade jag börjat tro att jag inte kunde känna något och vänskap kunde väl duga..! MEN mina problem ovan har faktiskt inget med honom att göra! Han bara öppnade ögonen på mig. Men kanske jag har börjat se i syne...?

Jag förstår att förälskelser går över men ska man inte åtminstone vara attraherad av sin man? Jag skäms för att jag inte lyckas att få det att fungera!

Har jag för höga krav?