Är det rimligt att vid en skilsmässa, den som lämnar relationen blir stöd och tröst (och bor kvar i samma hus ett tag p.g.a. det) för den som är sårad och som i sin tur måste gå igenom en process som förhoppningsvis leder till nyorientering?

När jag arbetar med par, där den ena parten vill skiljas, försöker vi förutsättningslöst hitta lösningar, som känns så bra som möjligt för båda parter. Det är rimligt att den, som tar initiativet till en skilsmässa, försöker kompensera den som blir lämnad. Hur det ska gå till, behöver man ofta förhandla om.