Min 3-åring kan inte visa känslor. Bör vi vara oroliga?

Min 3-åring kan inte visa känslor.
Hej, du kanske kan svara på om jag/vi bör vara oroliga och gå vidare med detta eller inte.
Jag förstår att någon djupare slutsats och analys inte är möjligt via min korta beskrivning utan att ha träffat pojken.

Vad?
Jo, min son som fyller 3 år i september kan inte visa känslor, varken fysiskt eller verbalt. På kvällen när vi säger att vi älskar honom blir han nästan arg och svarar: NEJ! Du fååår inte älska mig! Jag älskar Ingen! Jag vill inte du ska älska mig. Detta säger han, formuleringen kan variera men kontentan är densamma, varje kväll som sagt var i snart 1 års tid.

Även den fysiska närheten är något haltande... Han är lite lillgammal av sig på så sätt att han har en mycket stor integritet och blir lätt kränkt om den gräns han har överskrids. Han är inget barn man bara kan ta upp och pussa lite på, han blir mycket upprörd och förnärmad. Han är mycket förståndig och det går bra att resonera med honom, men man bör inte fysiskt tillrättavisa honom genom att t ex bära in honom i ett annat rum och liknande.

För någon månad sedan blev han ledsen och när jag frågade vad det var, så sa han att han inte ville dö. Jag sa att vi alla måste dö en dag, men att det är jätte långt fram så han kommer hinna göra massor innan dess. Det hjälpte inte, han ville inte dö! Han ville leva med mamma, pappa, lillebror och vår hund alltid. Till slut så sa jag, okej, vi dör inte då, vi lever bara vidare. Tyckte han var för liten för att hantera det. Poängen med detta är att trots att han var lite upprörd och tydligt orolig fick jag inte trösta honom, fysiskt! Bara med ord. Är det \"normalt\"?

När han ramlar och slår sig så är det inga problem att kramas och trösta. När han är trött vill han bli buren ibland, men det händer inte ofta.

Jag var likadan (är fortfarande till viss del) just gällande den fysiska kontakten. Trodde dock att det måste ha berott på mina föräldrar som fick mig att bli så (trots att jag inte har nåt minne av något otrevligt som skulle kunna ligga till grund för det, utan har en mycket bra relation med mina föräldrar och många fina minnen från barndomen). Men detta kanske är genetiskt, och då är det kört eller?

Så - är det något att oroas över?
Om JA, ska vi gå vidare med det här?

Du går inte att ändra din sons personlighet. Var stolt över honom och respektera honom som han är. Det finns gränser för hur mycket föräldrar kan påverka sina barn. Barnen föds med en nedärvd personlighet som manifesterar sig mer och mer för varje år. Var inte bekymrad utan gläds både åt din sons alla fina egenskaper och hans integritet.

Det beror på hur han tar det. Verkar han nöjd eller känner han sig olustig, när ni säger att ni älskar honom?

Var lyhörd för hans sinnesstämning och anpassa er till den.