Min pappa är ond. Pratar mest om sig själv. Klagar. Säger knappt någonting till mig, och när han gör det är det för att nåt inte är tillräckligt bra. Aldrig blir något tillräckligt bra. Taskig mot mig. Det känns som om han kontrollerar mig. Då får man väl ångest? Retar mig. Ironiserar mig när jag pratar eller kommer med en syrlig kommentar.. respekterar mig inte, det känns som om han pressar mig att prestera. Han sänker mig och min självkänsla och får mig att känna mig mindervärdig. Nu är jag ju ändå snart 25 år och han håller på och det har han gjort länge. Ger mig ingen frihet. Tar energi. Han vill mig inget gott.

Jag har haft väldigt mycket ångest pga att han pressat, stressat mig. Verkar helt empatilös. Han känner sig nog underlägsen mig eftersom att jag är intelligentare än honom. En klassisk mansgris, gubbslem. Vad är det för fel på honom? Han är väldigt trångsynt och jag vet inte om han är allvarlig eller vad men han talar illa om muslimer, kvinnor som han kallar "höns" etc. I och med att vi barn fått en liten bil (begagnad) att dela på och jag fått en dator och kläder så har han liksom garderat sig för vårat beroende dvs han kan alltid säga "efter allt vad jag gett er/dig, otacksamt", om vi vill vara ifred, om vi inte tycker samma sak om vi vill vara mer oberoende, om vi vill välja själva, om vi säger emot. Klagar på smågrejer. Jag blir lite rädd när han hälsar på oss (jag och min syster), hjärtat i halsgropen, hjärtklappning, nervositet. Rädsla för att inte vara tilräckligt. Jag vet inte, han måste ha haft det jobbigt med kamraterna i sin barndom. jag vet inte. Kör som en galning över gupp.

"Är du DATANÖRD??!!" vid 20

"När du målade huset målade du mer på dig själv än på huset!" vid 12 år

Hela tiden sådana kommentarer.

Och helt plötsligt säga; "Du är fin, du.."

En gång i 9:an sa en kompis till mig att jag nästan alltid var sur och arg, han menade att jag var sur på min pappa, och det hade han nog rätt i även om jag inte var medveten om det då..¨Kanske är han sur för att jag misskötte mig i skola,pga brist på uppmärksamhet hemma vilket gjorde att han framstod i dålig dager.

Jag tror att det är han som har fått mig att känna mig kass när jag inte gör något, det känns som om att jag hela tiden måste göra något för att vara värd något, jag får ångest när jag inte är aktiv, känns som att jag behöver vara perfekt.

När han var full grälade han och mor mycket när jag var liten, han slog sönder ett fönster mitt framför ögonen på mig, äktenskapet gick till skilsmässa, jag blev väldigt rädd för honom då, och är fortfarande lite rädd, jag skulle inte förvånas om han plötsligt slog mig. Jag vet inte hur mina systrar upplever honom dock. Lynnig. Det går inte att säga emot honom! Jag vågar inte! Jag mår dåligt i hans sällskap, men han suger sig fast som en igel! Hur blir jag av med honom? Hur säger jag ifrån? Psykopat? Egocentrisk? Knäpp i huvudet? Spelar han bara ett spel?

Det var skönt att skriva av sig. Det kanske låter som om att jag hatar min pappa men det gör jag inte, han fattar bara inte.