Jag vet inte om jag hittar på nu men.. Jag har fått intrycket att det är mesigt att som man vara glad och mjuk och att jag själv tidigare i livet anammat den för mig nyupptäckta sidan hos mig själv (nu när jag blivit ärligare mot mig själv). Trodde att jag SKULLE vara sådan. Kanske att jag har levt efter devisen att det är manligt att vara lite hård, macho, trumpen, argsint, butter, barsk, kontrollerad och svårtillgänglig, vara beredd på att slåss(!). Kan det vara så "enkelt"? Att jag har smetat över mitt riktiga jag med denna lumpna och gammalmodiga attityd? Jag har i varje fall inte mått så bra, (mycket ångest och nedstämdhet) kanske beror det på att mitt riktiga jag inte kommit fram tillräckligt, att det blivit ett slags konstruerat jag i vilket jag känt mig osäker i? Sorgligt om det är på detta viset, vilket slöseri, men samtidigt en lättnad för då är jag mina problem på spåren och då kan jag börja förändra mig själv. Jag kan i min omgivning hitta en farfar (finsk krigsveteran) som varit mycket åt macho-hållet och en far som haft viss dragning ditåt. Jag har hört att om man inte får vara sig själv fullt ut (lägger locket på) så kan man drabbas av nedstämdhet och vilsenhet. Kan det ligga någon sanning i detta?

Ja, jag tror att det ligger en sanning i detta! Det verkar som om du har en spännande tid framför dig, när du letar reda på ditt sanna jag och börjar ge upp gamla attityder och beteenden. Lycka till!